måndag 13 oktober 2014

Minnet-vilken fantastisk tillgång.......

Antar att ni, liksom jag,  plötsligt , utan att aktivt tänka på det..... bara minns en händelse, ett tillfälle som betytt mycket osv.....mer aktivt att minnas blir det ju naturligtvis om man tittar i ett fotoalbum........eller liknande.
Det var det som hände mig i morse när jag skulle koka grötfrukost. Nu när det blivit lite kallare utomhus vill jag gärna koka gröt, i mitt fall otroligt nog havregrynsgröt. Det har jag nog inte ätit sen jag flyttade från föräldrahemmet och fram till för ca ett år sen.
Det var när jag hällde upp grynen i kastrullen som jag plötsligt kom att tänka på mamma. Min mamma gillade nog egentligen aldrig matlagning (hon var sömmerska) och pappa visste nog knappt var spisen stod (han var född 1902). Hans matlagningskonst innebar bara att koka havregrynsgröt till frukost.

Om det var kärlek, omtanke eller förenkling av hushållsarbete (torka utspillda gryn mm)  som gjorde att mamma varje kväll förberedde gröten vet jag inte....men det var nog alla tre!
Detta såg jag framför mig imorse! Gryn, lite salt överst och sleven.....tom den, tvärsöver kastrullen!

När jag sen tittade på Malou fanns som gäst en vacker dam som  överlevt förintelsen och dess fasor  och numera talar om sina minnen från den tiden! Hon känner att hon måste berätta, som en av de sista överlevande som nu finns i livet, om hur det verkligen var! Mycket stark historia när hon kom ihåg hur hon och hennes syster tillsammans med föräldrarna kom till ett läger. Pappan var den förste att skiljas från familjen av lägerpersonalen, därefter fick hennes mor som hon berättade, som gick med döttrarna (en i varje hand) gå åt ett håll och systrarna till ett annat.....måste vara ohyggligt när det går upp för ett barn att föräldrarna är döda. ihjälgasade, bara för att de är judar!!!
Jag har (skrivit det förr) ett flertal böcker om andra världskriget , sett filmer mm men bara ett verkligt minne för egen del. När jag på min första arbetsplats kom i kontakt med en smal, senig, liten mörkhårig kvinna och en man stor, stark mm. Dessa två levde tillsammans här i Sverige och det som förenade var att de var överlevande.....jag ,16-17 år, minns att jag rös när hon, som alltid bar långärmat, vid ett tillfälle visade mig ett "fångnummer" som var inristat på armen......

Ja, så var mina minnen imorse när jag kokade gröt!

 Hoppas på en givande vecka.Kram






7 kommentarer:

  1. Och här sitter jag och äter min havrekligröt! Det är min lunchmat och jag tycker det är så gott! Sen är det ju nyttigt också!
    Agneta kram

    SvaraRadera
  2. jag äter alltid Havregrynsgröt, med lite äpplemos på. Vet Du en Hemtjänst-personal
    sa till mig ha lite kanel på moset får du se, det är underbart gott.
    jaa jag tyckte det var gott, men har nog min gröt som vanligt utan kanel på.
    Lördag och Söndag tager jag bara kaffe och rostat bröd. Alla har vi våra vanor och ovanor. God kväll från Harriet

    SvaraRadera
  3. Tack för att du delar dina minnen.
    Tänk så mycket som man upplevt som barn, påverkar en när man är vuxen....Vare sej man vill eller inte.
    Vi bär alla vår personliga ryggsäck, och en del saker vill man låta ligga kvar där och inte plocka upp.
    Äter havregrynsgröt varje morgon med lingonsylt ! - Det blir jag aldrig less på ;)
    Ha det gott !
    Kram / Anneli

    SvaraRadera
  4. Det var en helvetes ond tid i Europa. Hitler i väst och Stalin i öst. Fy för den lede.

    SvaraRadera
  5. Minnen kan vara både bra och dåliga samtidigt.
    Om inte 2:dra världskriget brutit ut, hade inte jag blivit född i Sverige, eller jag blivit jag.
    Mina föräldrar kom till Sverige från koncentrationsläger i Tyskland, ( inte judar)
    De kände inte varandra fören de träffades i Sverige.(Ja de hade möts i koncentratonslägret på vars en sida av murarna, som var uppdelade för män o kvinnor
    Mölle Sanatorium blev min mors 'upplevnadsplats' ett antal månader. Far kom till Hässleby. Jag född 1948 - min änglasyster född 1950. Jag minns många av deras berättelser som inte var ämnade mina öron, hemska händelser som du läst om.
    Som jag fick höra som barn och uppåt i åldern, det blev accepterat av min hjärna att så hemska saker händer när det är krig. I skolan fick man inte berättat hur fasansfullt det egentligen var. Hur ska någon kunna återberätta något som de inte har sett.
    Men jag teg, det var en stor hemlighet om vad jag visste, hade jag berättat något hade
    INGEN ändå trott på mig. Mina föräldrar försökte också gå vidare i livet, ville glömma men givetvis gick det inte glömma. Men de träffade många landsmän och de pratade om vad de hade gått igenom, den ene värre än den andre. De sa ofta att det inte är någon idé att berätta för Svenskarna om krigets fasor - de kommer aldrig att tro på det.
    Du må tro vilka historier så hemska. Var tacksamma att inte kriget bröt ut i Sverige.
    Det var mycket . . . . . nära.

    Har du läst boken - 'Jag heter inte Miriam'- med Majgull Axelsson.
    Jag undrade att kanske min mamma var där mittibland dem i Ravensbruck
    Ja du Maj, den gröten hade varit de lux för alla fångar.
    Jag gillar inte gröt, tyvärr, ( ja det är ännu en mkt lång historia)

    Kram/ Eva


    SvaraRadera
    Svar
    1. TACK för ditt fina inlägg och att du delar dina minnen med oss. KRAM

      Radera
  6. Hej!

    Minnet är konstigt, man vet inte vilka minnen som plötsligt kan dyka upp. Ditt "grötminne " var ett fint minne.
    Läste Evas kommentar , så hemskt , man ryser verkligen när man läser det. Fruktansvärt med koncentrationslägren.

    Åhhhh jag kan se dun rutiga kappa framför mig! Med ärmarna och de långa handskarna!
    Låter så fint. Den skulle du haft kvar idag!!!

    Kramar Anncathrine

    SvaraRadera