Antar att ni, liksom jag, plötsligt , utan att
aktivt tänka på det..... bara minns en händelse, ett tillfälle som betytt mycket osv.....mer aktivt att minnas blir det ju naturligtvis om man tittar i ett fotoalbum........eller liknande.
Det var det som hände mig i morse när jag skulle
koka grötfrukost. Nu när det blivit lite kallare utomhus vill jag gärna koka gröt, i mitt fall otroligt nog havregrynsgröt. Det har jag nog inte ätit sen jag flyttade från föräldrahemmet och fram till för ca ett år sen.
Det var när jag hällde upp grynen i kastrullen som jag plötsligt kom att tänka på mamma. Min mamma gillade nog egentligen aldrig matlagning (hon var sömmerska) och
pappa visste nog knappt var spisen stod (han var född 1902). Hans matlagningskonst innebar bara att koka havregrynsgröt till frukost.
Om det var kärlek, omtanke eller förenkling av hushållsarbete (torka utspillda gryn mm) som gjorde att mamma
varje kväll förberedde gröten vet jag inte....men det var nog alla tre!
Detta såg jag framför mig imorse! Gryn, lite salt överst och sleven.....tom den, tvärsöver kastrullen!
När jag sen tittade på Malou fanns som gäst en vacker dam som överlevt förintelsen och dess fasor och numera talar om
sina minnen från den tiden! Hon känner att hon måste berätta, som en av de sista överlevande som nu finns i livet, om hur det verkligen var!
Mycket stark historia när hon kom ihåg hur hon och hennes syster tillsammans med föräldrarna kom till ett läger. Pappan var den förste att skiljas från familjen av lägerpersonalen, därefter fick hennes mor som hon berättade, som gick med döttrarna (en i varje hand) gå åt ett håll och systrarna till ett annat.....måste vara ohyggligt när det går upp för ett barn att föräldrarna är döda. ihjälgasade, bara för att de är judar!!!
Jag har (skrivit det förr) ett flertal böcker om andra världskriget , sett filmer mm men bara ett
verkligt minne för egen del. När jag på min första arbetsplats kom i kontakt med en smal, senig, liten mörkhårig kvinna och en man stor, stark mm. Dessa två levde tillsammans här i Sverige och det som förenade var att de var överlevande.....jag ,16-17 år, minns att jag rös när hon, som alltid bar långärmat, vid ett tillfälle visade mig ett "fångnummer" som var inristat på armen......
Ja, så var mina minnen imorse när jag kokade gröt!

Hoppas på en givande vecka.Kram